I helgen tog jag äntligen itu med byrån som varit trasig i över ett år. På grund av alltför många strumpor i lådan hade botten tryckts ut. Nu brukar maken laga allt som behöver lagas, men det vore väl skräp om jag inte kunde göra det själv...
Så jag satte igång.
Ut med lådan och allt innehåll. Sedan kom första hindret. Botten var häftad i ena änden så det var inte bara att dra ut den och skjuta in den på rätt plats igen. Det blev till att hämta makens verktygslåda och försöka ta bort häftorna. Det var lättare sagt än gjort kan jag tala om för de satt så tight in mot botten att jag inte kunde få emellan något. Så med hjälp av en skruvmejsel petade jag lite i taget tills jag fick upp den tillräckligt för att med hjälp av en hovtång dra ut den. Fem häften fanns det och innan jag var klar var händerna täckta av småsår, men jag lyckades slutligen. Glad i hågen drog jag ut botten, sköt in den på rätt plats och skulle sedan häfta fast den igen med den fantastiska häftpistolen vi har. Det tog fem minuter att lista ut hur jag skulle osäkra den. Slutligen var allt klart och jag var mäkta belåten kan jag meddela.
Glad i hågen sorterade jag och slängde tills lagom innehåll fanns kvar i lådan.
Ni måtro att jag skröt med min händighet när maken och dottern kom hem.
Jag skröt inte lika mycket när jag efter att ha burit upp lådan och skjutit in den hela botten åkte ut igen!
Den fint lagade lådan var inte lagad längre. Jag måste erkänna att jag deppade rejält. Det visade sig att sidan hade lossat. Söndagen fixade därför maken! att limma ihop kanten och skruva ihop den. Sedan spikade jag själv fast botten igen och nu är den verkligen lagad. Det blev inte den händighetens triumf som jag inbillade mig en stund...
Måste man verkligen vara beroende av en man för att laga saker???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar