Jag vet inte hur mycket jag skrivit idag för jag har inte skrivit in det på datorn igen, men det spelar ingen roll för de ord jag skrev innebär ett stort genombrott.
Jag har kämpat med den scen där min huvudperson möter sin motståndare och bekämpar honom. Trots att scenen som sådan känts rätt har min känsla efter att ha läst den varit som om jag tittat på min huvudperson och sagt: "Varför tar du åt dig äran för det här? Du har ju inte gjort något." Kort sagt har jag kunnat instämma i orden jag hörde på bussen häromdagen: "Det känns sådär."
Idag såg jag äntligen hur jag skulle lösa stötestenen. Scenen jag skrivit är bara inledning på den stora scenen. Jag har också insett hur jag ska visa att han förändrats; han måste bekämpa sina rädslor (nu måste jag bara plantera att han lider av svindel...), han måste lita på sina vänner och ta emot deras hjälp (vilket han i början inte kan då han stött utanför all gemenskap och därför inte kunnat känna den tillit som krävs för att våga lita på någon) och han måste använda sina känslor för att bekämpa sin motståndare (känslor har han nämligen varit rädd för då de gör att han tappar kontrollen). Dessutom får jag en logisk orsak till att allt löser sig utan att det sker automatiskt utan huvudpersonens påverkan.
Det känns jättebra. Så nu ska jag fira genombrottet. Imorgon kan jag fundera på övriga stötestenar... ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar