Som jag berättade i går kommer e-novellsamlingen Ödeland komma ut 24 juni. Fram tills dess kommer du att kunna läsa korta smakprov från novellerna i samlingen. Den första novellen är en helt nyskriven skräcknovell, Doften av adobe. Vill du förbeställa novellsamlingen kan du maila förlaget på order @ ordspiran.se. Kostnaden kommer att vara 25 kronor och formatet är .epub.
Jag var yr. Det snurrade och jag mådde
illa. Jag tog tag i väggen och slöt ögonen. Den var torr som
mjölet när jag bakade pepparkakor. Det luktade unket som om någon
dött härnere. Obehagligt. Jag visste inte var utgången var, men
jag måste fortsätta. Det kändes som om jag irrat runt i den här
gamla ruinen en evighet. Ingen visste att jag var här. Jag mindes
att jag smugit ner när guiden inte såg. Han hade varnat oss för
att det var farligt, men jag var nyfiken. Nu ångrade jag att jag
inte lyssnat på honom. Jag måste hitta vägen ut. Det var enda
sättet.
Jag kunde inte fatta att någon bott
här. Korridor efter korridor med vittrande väggar av adobe.
Lerteglet var blekt med en rödbrun ton. Jag mindes svagt att guiden
förklarat hur de tillverkade adoben, men nu mindes jag inte vad de
blandat i. Fönster hade jag inte sett några. Guiden hade pratat om
det också när jag undrade. Vad var det han sagt?
”De hade inga fönster”, sa guiden
och pekade upp mot taket på den rekonstruerade byggnaden bredvid
ruinen. ”Ljusinsläppet skedde genom hålen i taket.”
Jag tittade uppåt. Där fanns inga
hål som släppte in ljuset. Jag hostade. Det var dammigt i luften
och det luktade som när vi grävde i landen när solen sken och
jorden var torr. Golvet var täckt av sand. Det sipprade ner sand
från taket också. Nu mindes jag. Det var det som hade hänt. Hela
bosättningen hade täckts av sand. Det var därför ruinen låg
under marken och det måste vara därför det var så mörkt. Nu
måste jag bara hitta ut igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar